Jag kan fortfarande känna att många tycker det är både skämmigt och/eller onödigt att prata om förklimakteriet. Som om vi skulle bli mindre kvinnor av att erkänna att vår kropp (och för guds skull vår knopp) förändras. Men är det verkligen så? Eller är det bara något vi har lärt oss att tro?

Förklimakteriet är en naturlig fas i livet, men det pratas fortfarande förvånansvärt lite om det. Kvinnor söker hjälp först när det redan har “skitit sig” – när sömnen är kraschad, hjärnan känns dimmig och humöret är i botten. Varför? Skäms vi för att vi inte längre har samma energi? För att vi inte känner oss lika kvinnliga?

Eller har vi bara aldrig lärt oss att prata om det?

För det är ju inte skämmigt att få sin första mens. Eller att vara gravid. Eller ens att gå in i menopaus – då pratar vi plötsligt om värmevallningar och skrattar åt att vi står i kylrummet på Ica. Men förklimakteriet? Tystnad.

Det är dags att bryta den.

Om vi vågar prata om förklimakteriet tidigare, så kan vi också ta hjälp tidigare. Vi kan förstå vad som händer, stötta varandra och fatta beslut som gör oss starkare – inte svagare. Vi kan släppa idén om att kvinnlighet bara är fertilitet och istället se den som allt vi är och allt vi har lärt oss.

Det är inte skamligt att prata om förklimakteriet. Det är skamligt att vi tvingas tro att det är det.

Vad tänker du? Har du pratat med någon om förklimakteriet? Lämna en kommentar eller dela dina tankar.