En personlig berättelse om att lära sig lyssna, på riktigt

Jag testade att byta jobb när hormonerna hade börjat spöka på riktigt. Jag trodde det skulle dämpa mitt sug efter en annan tillvaro, en annan känsla. Men inuti visste jag egentligen: jag var så klar med detta. Kroppen skrek faktiskt nej och ändå körde jag på. Jag kom så väl ihåg att jag sa till min man ” jag tror inte jag kommer fixa det här”.
Och ändå sa jag ja. Jag gick vidare, eller nej, jag gick ju faktiskt tillbaka. I utvecklingen.

Jag gick emot hela mitt system. Gick emot kroppen. Och det fick konsekvenser.

Jag blev arg på mig själv. Irriterad. Fick en brutal ångest som gick ut över alla här hemma. Jag drog mig undan det sociala utanpå det. När jag ser tillbaka på detta så blir jag både irriterad och ledsen över att arbetsplatser kan få (speciellt kvinnor i förklimakteriet) att må såhär.
Jag visste bättre. Men ändå gjorde jag det där klassiska: jag tog kroppen för given.

Jag tog min fysiska styrka, mitt tempo, min energi – för givet.

---

Det som förändrades

När jag började praktisera traumayoga, började jag också lyssna. Inte som en mental idé – utan med kroppen. Jag förstod hur mycket jag tidigare “pressat igenom” saker, hållit ihop, bitit ihop, anpassat mig.

Det var genom kroppen jag till slut lärde mig ödmjukhet. Att vara snällare.
Inte för att jag var svag – utan för att kroppen bar så mycket.

Idag är jag tacksam varje dag över att kroppen fungerar. Att jag mår bra. Jag tar mikropauser. Jag dricker mitt te långsamt. Jag har en annan respekt för kroppen nu. Den är min vän, inte min maskin.

---

Känner du igen dig?

Om du någonsin har gått emot din kropps signaler – för att passa in, prestera eller inte “ställa till det” – så vill jag bara säga: Du är inte ensam.
Men det går att vända. Du kan börja lyssna – på riktigt.