Tonåringarnas diskussioner. Barn som behöver skjuts. Jobbmejl som rullar in fast klockan är sent. Ensamhet som smyger sig på när man egentligen borde känna sig fylld av gemenskap. Tankar som aldrig tystnar.

Vi lever i en tid där så mycket pockar på – och ofta mitt i det glömmer vi oss själva.
Jag vet hur det känns: att längta efter en paus, efter ett ögonblick av stillhet, men inte veta när eller hur det skulle få plats.

Det var just den känslan som fick mig att starta Lily.
För jag tror på att vi behöver en plats där vi får landa. Där det är okej att vara trött. Okej att inte känna igen sig i sin kropp. Okej att bara vara.

Och mitt i allt – det magiska: när du faktiskt ger dig själv den platsen händer något. Du hör din egen röst igen. Du hittar styrkan i det mjuka. Du börjar känna dig som du.

👉 Hur tar du hand om dig själv, när livet runt dig pockar på?
Kommentera gärna – jag är så nyfiken på hur du gör.