Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden. Inte för att ändra allt, men för att ge mitt 40-åriga jag en mjukare väg in i det som väntade.
Om jag var 40 idag och visste det jag vet nu, skulle jag…
Jag hade inte nöjt mig med att få SSRI utskrivet utan att någon ens frågade om mina hormonnivåer. Jag hade krävt tester, kollat östrogen, progesteron, sköldkörteln. Förstått att ångesten och sömnproblemen kanske inte bara var stress – utan en kropp som skrek efter balans.
Jag tränade mycket, men inte alltid smart. Mycket prestation, mycket självplågeri. Jag hade börjat tidigare med den rörelse som faktiskt ger energi istället för att ta den. Mer yoga, mer skogspromenader, mer styrka för att bygga upp kroppen inför åren som kommer.
Då tänkte jag mer på hur jag såg ut än hur jag mådde. Idag vet jag att maten påverkar allt – minnet, sömnen, humöret. Jag hade prioriterat protein, omega-3, mindre socker. Jag hade lyssnat på min kropp istället för trender.
Det var så lätt att fastna i alla “måsten”. Jobb, träning, listor, prestation. Jag önskar att jag stannat upp oftare, känt doften av deras hår, hört deras röster utan att stressen susade i bakgrunden.
Självplågeriet, kraven, tankarna om att jag alltid kunde göra mer, vara bättre, orka mer. Idag vet jag att det var slöseri med energi. Jag var redan bra. Jag hade redan gjort tillräckligt.
Men här är grejen: Jag kan inte ändra dåtiden. Men jag kan berätta det här för andra. För dig som är 40 nu och står där jag stod. Kanske kan du ge dig själv det jag önskar att jag gett mig.
Och vet du vad? Det är aldrig för sent att börja.