December 2020. Jag tittade på mig själv i spegeln och blev låg av både spegelbilden och det faktum att jag kritiserade mig så hårt. Vem gör så? Jag skulle ju aldrig säga det jag säger högt till mig själv till en annan människa.
Jag kunde stampa med foten som ett barn, slita av mig kläderna jag tagit på mig. En gång gick jag ner till cykeln på innergården men vände och slet av mig allt på hallgolvet och stannade hemma resten av dagen.
Jag fick såna där bryt från och till, men det blev som små mini strokes som tog kål på mig, åtminstone för ett par timmar. Det var då jag bestämde mig för att söka hjälp. Jag ville inte vara min största kritiker, vad är det för förebild för mina söner? Där tog jag mina första stapplande steg mot att hitta Jenny i klimakteriet.
Jag har alltid haft lätt att ta hjälp, det ser jag som en superkraft. Det ligger ingen prestige i att inte ta hjälp och våga belysa det som skaver. Det första jag förstod att jag var, var att man kan vara både sårbar och superstark Det finns ingen som helst motsättning där.
Den andra insikten var att man blir starkare av att prata om sina problem, sin skam eller skuld.. Då skingrar sig orosmolnen och man kan nästan skratta åt eländet man titt som tätt befinner sig i.
Det tredje och sista steget var att fortsätta titta mig i spegeln, faktiskt stanna där och titta tills jag slutade kritisera mig. Det var som en typ av terapi att vänja mig vid att utseendet ändras och det är ok!